Trädgårdsnovis
När jag var i tonåren var jag blomvakt åt äldsta syrrans växter nån vecka. Jag blev aldrig tillfrågad igen. Hon hade ju förklarat så bra att det var bara att vattna en liten skvätt om dagen, så gjorde hon och jag gjorde precis som hon sa. Det fanns en massa växter i lägenheten och alla växte och frodades tills jag dök upp. I slutet av veckan var nog de flesta av dem lite gula i kanten.
För det första tror jag att de saknade syrran. För det andra uppskattade de inte att bli vattnade av mig. Jag tror de kände sig...kränkta på något sätt. Som om de stod med byxorna nere och någon ställde dem under en kall dusch och bara blötte ner dem utan tanke på vad de ville eller behövde. Och så vattnade jag nog för mycket, för är det något jag lärt mig är det att jag är så rädd att blommor ska dö av uttorkning att jag istället kväver dem till döds genom övervattning. Och de har nos för sånt, plantorna. Ryktet sprids genom pollenet: "har ni hört om hon den nya, hon har torkat ihjäl en kaktus och dränkt en pelargon!", osv. Så ända tills nu har jag levt med den här identiteten - Linda med bruna fingrar. Svärmor är drottning i trädgården och tack vare henne har jag börjat våga. Hon har försiktigt gett mig nån planta här, nån zucchini där, nån böna här och en vinterkaktus som jag faktiskt ska plantera om, så bra verkar den ha det. Trots att hon vetat att växten i krukan med stor sannolikhet går en långsam död till mötes har hon inte gett upp och det är jag tacksam för.
Tidigare i våras fick jag fem tomatplantor av grannen. Jag blev så oerhört tacksam och kände att det här bara måste funka, alla plantor ska leva (dör de dör jag, lite så). Jag har planterat om och försökt att inte övervattna, så jag kör just nu på att de får stå i vatten i diskhon 15 min i veckan. Ett stalltips från svärmor. Än så länge funkar det, de lever, växer och flera av dem blommar. Nån gång ska de ut i växthuset, men det skulle bli frost nån natt här snart så jag törs inte än. Jag kommer inte ta några egna initiativ på den här fronten utan förlita mig helt och hållet på proffsen. Gällande tomatplantorna vänder jag mig nog till uppfödaren skulle jag tro.
Vi har även en trädgård. Vi fick gräsklipparen på köpet men ingen som kör den? Eftersom helgens regn var som anabola för växtligheten har vi nu något som inom kort kommer klassificeras "djup djungel" runt omkring gårdshuset. Idag försökte jag mig på att klippa ur lite i buskarna som är runt gårdshusets altan. Jag vet inte ens vad den stora saxliknande saken kallas, men min gissning är att den har en hel del år på nacken och att den aldrig förr blivit så omilt behandlad. Innan jag började klippa (är det ens rätt term?) såg jag mig runt över axeln och samlade mod, det kändes som om grannskapet borde ställt sig uppe på vägen för att titta på.
Vad håller hon på med?
Använder hon den där till busken?
Ojojoj, det kan aldrig gå vägen...
Men vad ska det där vara lönt?
Ja, alla tankar som dyker upp när jag är osäker på något dök upp. Inget farligt alls. Buskarna lever och jag drog till och med upp lite ogräs. För gullvivor är väl ogräs när de växer i en rabatt med buskar? Senast jag lärde mig vad blommor hette var gullvivan utrotningshotad.
